En kort historia om Polen...
Polens historiska tidslinje visar prövningar och triumfer hos ett folk som värdesätter frihet
Tusen år, fem religioner, fyra språk, tre republiker, två nationer, ett samvälde: Polens historiska tidslinje visar på prövningar och triumfer av ett folk som värdesätter frihet framför allt.
Polens historia är lång, komplex och extremt varierad. Den sträcker sig över drygt tusen år och hoppar från enandet av små lokala stammar till ett massiv mångetniskt kungadöme, till politisk icke-existens, till den snabbast växande ekonomin i Europeiska unionen. Dess mönster är påtagligt europeiskt: kristendomens ankomst kombinerat med ett kulturellt åtagande för hedniska ritualer, successionskungar, territoriella konflikter med grannländer, förändrade politiska system i en gradvis övergång från feodalism till demokrati. Liksom i andra nationer som tog form från medeltiden och framåt, är Polens historia pepprad med bepansrade riddare, brinnande slott, pilskjutande krigare, kungligheter, träldom, universitet, konstnärer, utvecklande städer, handelsvägar, territoriell expansion, industrialisering och skräcken av andra världskriget. Det som dock inte är pepprat med är absoluta monarker, religionskrig, dynastiska tvister, utlands kolonisering, uppror mot den nationella regeringen, eller de förgiftningar och mord som så ofta avgör politikens inriktning. Här är en översikt över några av de mest betydelsefulla stegen som förde nationen till där den är idag.
Pre-10e århundrade: Legendernas och hedniska myters dagar
Vid foten av Wawel-slottet i , kan du kanske märka en liten stenpelare prydd med fyra ansikten och en rund hatt. Detta är en av dessa sällsynta rester av den förkristna kulturen som ger oss en inblick i livet för de tidiga slaverna; en annan är Biskupin, den rekonstruerade tidiga slaviska bosättningen i nordvästra Polen. Arkeologer har grävt upp mycket bevis på livsstilen de måste ha haft, från gravar och ben till grunderna av tidiga städer; men deras kultur var, i huvudsak, en muntlig kultur, och idag är vi kvar med att återskapa deras värld från fragment av legend, sång och ceremoni.
966: Polens dop
Detta är det datum som allmänt accepteras som nationens födelse. Ledaren för det polska folket, Mieszko I, accepterade kristendomen, och Kungadömet Polen började ta form. Mieszko I kunde inte ha föreställt sig vilken viktig roll kristendomen skulle spela i hans folks historia. I modern tid har det kommit att representera motstånd mot utländsk förtryck. Under medeltiden gav det internationell trovärdighet åt det nya kungadömet. Valet av den romerska kyrkan allierade i slutändan Polen med väst, vilket definierade nationen som en bastion för den kristna tron mot öst.
1025: Kröningen
Den första kröningen vid Wawel-katedralen förrättades 1025, och det unga kungadömet expanderade, delades och återförenades under de kommande par århundradena.
1240-talet-1280-talet: Tatarpilar
Tatarinvasionerna av 13e århundradet fångas i legenden om Krakows trumpetare. Dessa krigare kom galopperande på hästar över östra Europa, och förstörde allt i sin väg. Trumpetaren i ett av Krakows försvarstorn fångades mitt i låten av en pil i halsen när han ropade en varning till sitt folk; hans minne hålls idag vid liv av den avbrutna låten som spelas från Mariacki kyrka torn varje timme. Invasionerna förstörde Krakow helt och hållet, men banade väg för de stora arkitektoniska bedrifterna av nästa århundrade som definierade staden vi ser idag.
1364: Krakow, Kazimierz och Kopernik
Kazimierz Wielki (Casimir den store) besteg tronen 1333, och Polens kungliga huvudstad förvandlades under hans beskydd. Stora marknadsplatsen i Gamla Stan togs i de proportioner vi ser idag (även om något mer trångt av byggnader och sammanflätade vägar). Staden Kazimierz (numera ett distrikt i gamla Krakow) byggdes. Internationell handel gav färg och liv åt staden. Jagellonian universitet grundades 1364, det andra i Centraleuropa och ett av de äldsta i världen. Idag kan du besöka Collegium Maius, de gamla universitetets byggnader i Krakows Gamla Stan, och beträda de hallar där lysande personligheter såsom Kopernikus en gång studerade.
1264-1795: Det judiska paradiset
En av de mest betydelsefulla händelserna i denna tid är Kazimierz Wielkis inbjudan till judarna i Europa att bosätta sig i Polen. Utvisade från England, Frankrike, Tyskland och Spanien från 13e århundradet och framåt, fann judarna tillflykt i den tolerans som säkrades av polsk lag; Polen kom att bli känt som paradises ludaeorum (judiska paradiset). Så tidigt som 1264, passerade en lag som skyddade judars rättigheter och garanterade fullständig religiös och kulturell frihet. Vid 18e århundradet bodde cirka åttio procent av Europas judar i Polen. Den kultur och de traditioner de tog med sig spelade en avgörande roll i att forma polsk kultur. Detta är särskilt synligt idag i Krakows judiska distrikt i Kazimierz, hem till många vackra synagogor, en gammal judisk kyrkogård, judiska restauranger och några mycket intressanta museer om judiskt liv.
1410: Seger vid Grunwald
År 1384 kröntes en tioårig flicka vid namn Jadwiga till kung av Polen (polsk lag hade inte något förutsättningar för regerande drottningar), och en ny era började. Vid tolv års ålder gifte hon sig med Jogaila (döpt Wladyslaw Jagiello), storhertig av Litauen, och förenade deras två länder och skapade vad som så småningom skulle bli det största kungadömet i Europa. Tjugo år senare ledde kung Jagiello de polska arméerna i strid mot det som då var Polens största hot, de tyska riddarna. Den polska armén vann en seger vid Grunwald 1410 som idag ses som en av de viktigaste händelserna i den nationella historien, krossande det preussiska hotet och säkrande Polens tillgång till Östersjön. Hamnstaden Gdansk blomstrade, och genom internationell handel gjorde nationen detsamma.
1500-talet: Guldnebenevet
För ett europeiskt monarki var Polen lite atypiskt. Kungen tenderade att vara ganska maktlös mot de mäktiga rättigheterna och privilegierna till en mycket stor adelsklass som omfattade allt från fattiga landlösa gentry till prinsar i ledning av stora territorier. Den älskade Zlota Wolnosc (Guldliberté) av adeln säkerställde att styret över det frihetsälskande kungadömet förblev både demokratiskt och okontrollerat, och expanderade tills det blev omöjligt för parlamentet att anta någon lag utan enhälligt avtal av alla sina adliga medlemmar.
1569: Lublinunionen
Adelns makt förstärktes av Lublinunionen, signerad 1569, som förvandlade Polen och Litauen till en enda stat med en vald kung. I teorin hölls de två nationaliteterna som lika inför lagen, men i praktiken blev den litauiska adeln gradvis poloniserad, medan de fattiga klasserna fortsatte att tala sina egna språk och utöva sina egna religioner, i allmänhet öst ortodoxa. Trycket att acceptera polska som den dominerande kulturen och språket drev så småningom ukrainarna till uppror år 1648, och efter ett blodigt, utdraget krig förlorade samväldet stora territorier i de östra gränstrakterna, nu moderna Ukraina.
1573: Den första valen
Den första valda kungen var fransmannen Henri de Valois (senare kung Henry III av Frankrike), en ganska ovillig monark som överraskade sin hov med sin överdrivna fixering på sitt utseende, sin påfallande oförmåga att använda toalettfaciliteter och sin flykt mitt i natten, endast några månader efter sin ankomst, förklädd som en gammal kvinna. Hans korta regeringstid var inte fruktlös; han återförde åtminstone två innovationer till den franska hovet: toalettssystem som tömdes utanför palatsmurarna, och gafflar.
1596: Kunglig avsked till Krakow
Mer centralt beläget än Krakow och närmare den litauiska huvudstaden Vilnius, blev den nya kungliga staden år 1596. Zygmunt III Waza-säulen framför Warszawas kungliga palats hedrar stadens första residente monark.
1655: Översvämningen
Efter det ukrainska upproret 1648 följde en katastrof efter en annan. År 1655 sågs den förödande invasion som kom att kallas den svenska översvämningen, vilket lämnade nästan alla Polens stora fästningar, palats och städer plundrade, rånade och brända. Idag är majoriteten av slotten i Krakow-regionen fortfarande i ruiner.
1683: Seger vid Wien
Tillsammans med slaget vid Grunwald är detta det största och mest patriotiskt ihågkomna slaget iPolens historia. Ledd av kung Jan III Sobieski kom den polska armén till Habsburg-imperiets hjälp och besegrade de ottomanska arméerna i belägringen av Wien. Den briljanta militära tanken hos den polska kungen var i centrum för kampanjen, och slaget sågs som ett försvar av den kristna tron i Europa.
1772: Delning
Men segern vid Wien var inte tillräcklig för att vända flödet av misslyckade öden. Polen föll gradvis under utländsk påverkan; ryska styrkor kontrollerade snart kungliga val och parlamentets sammanträden, och oliktänkande arresterades och förvisades. År 1772 trädde härskarna av Ryssland, Preussen och Österrike in i Polen och skar ut betydande gränsområden för sig själva.
1791: En konstitution
Europas första, och världens andra, konstitution undertecknades den 3 maj 1791, en dag som nu hedras varje år med banner, sång och parader. Konstitutionen syftade till att reformera den problematiska strukturen av myndighet, att begränsa adelsens “Guldliberté”, och att förbättra villkoren för bönderna. Ryssland och Preussen var emellertid överhuvudtaget inte nöjda, och svarade med att invadera, återkalla reformerna och partitionera mer av Polens territorium år 1793.
1794: En revolutionär hjälte
Tadeusz Kosciuszko, en ung hjälte från den amerikanska revolutionen, trädde in på Stora marknadsplatsen i Krakow en dag och kallade sitt folk till vapen mot partitioneringsmakterna. Han ledde trupper, många beväpnade med skyttar på grund av brist på bättre vapen, i strid vid Racławice, och besegrade den massiva och välutrustade fiendearmén. Moral steg och upproret spred sig till Warszawa och bortom, men krossades i slutändan. Kosciuszko hedras idag av en begravnings högar högt på en kulle väster om Krakows Gamla Stan. År 1795 abdikerade den polska kungen och den sista delen av landet delades upp mellan Ryssland, Preussen och Österrike.
1795-1918: Poeter, pianister och Paris
I början av 19e århundradet emigrerade många av Polens elit, inklusive adelsmän, politiker, författare och musiker, till Västeuropa, särskilt Paris. De kämpade framför allt för att hålla sin nationella kultur och minnet av sin stora historia levande i poesi, konst och musik. Chopin, den mest kända polska musikern genom tiderna, och Mickiewicz, en av de största nationella poeterna, båda emigranter till Paris, tillhör denna era.
1830 och 1863: Två uppror
I november 1830 bröt ett uppror mot de ryska ockupationsstyrkorna ut i Warszawa och övergick i ett fullskaligt krig. Upproren krossades ett år senare, och motståndare mötte stränga reaktioner. Den polska saken fick sympati utomlands, men inom gränserna för det tidigare samväldet blev det polska språket och kulturen alltmer undertryckta. I januari 1863 inleddes ytterligare en revolt, men trots att den lyfte moralen och den nationella andan slutade även detta uppror i nederlag. Reaktionerna var brutala. Offentliga avrättningar, deportationer till Sibirien och ett hårt program av påtvingad ryskisering ledde många att ge upp hoppet om politisk frihet, och att koncentrera sig på att bygga den polska nationens ekonomiska och andliga styrka, med eller utan officiella gränser.
1918-1939: Mellankrigets oberoende
Första världskriget kastade Polens ockuperande makter i konflikt och gav den delade nationen deras chans att återvinna självständighet. Medan den 11 november 1918 erkänns som Polens självständighetsdag, kämpade det återförenade landet ytterligare tre år innan det besegrade sovjetiska arméer och säkrade den östra gränsen. Efter 125 års separation, både i administration och i språk och kultur, kämpade de tre delarna av Polen för att återförenas, bygga upp och förstärka sin ekonomiska och militära makt. Mot 1930-talet såg framtiden ljus ut.
1939-1945: Fienden återvänder
I litteraturen från 19e århundradet avbildades Polen ofta som en Kristusfigur, offrad för den kristna världens bästa. För många blev denna bild sann i september 1939. Den föråldrade armén besegrades snabbt, Polen delades återigen mellan östra och västra makter, och en attack som syftade till den fullständiga förstörelsen av landets politiska, intellektuella, kulturella och andliga styrka inleddes. Medlemmar av den intellektuella eliten arresterades eller avrättades; hundratusentals högre officerare massakrerades av sovjeterna; miljoner polska judar, såväl som politiska ledare, författare, präster och andra civila internerades och utrotades av nazisterna. Upproren i Warszawas ghetto 1943, och i hela Warszawa 1944, krossades brutalt, hela stadsdelar utplånades, och i slutet av den långa kampen marscherade Röda armén in över ruinerna och tog på sig rollen som befriande och beskyddare. Några vridna armar senare, och kommunistpartiet hade säkert makten, medan nationens anda – poeter, författare, konstnärer, politiker – återigen gick under jorden eller utomlands.
1946-1989: Arbetarnas paradis
Idag ses den kommunistiska eran av många med lite ironisk nostalgi. Särskilda kommunistiska turer ger nyfikna västerländska besökare en "verklig" smak av distrikt som Nowa Huta, den modellstad som byggdes strax utanför Krakow efter kriget, och visar både de storslagna arkaderna i den centrala torget och de dystra, ofta absurda aspekterna av det dagliga livet från dessa tider. Några traditionella barer serverar fortfarande billiga varma måltider med den klassiska sura likgiltigheten. Men de större frågorna från den eran – politisk exil, kulturell och religiös repression, ekonomisk skada, propaganda, lögner, arresteringar, förräderi – är fortfarande akut känsliga och väcker oförutsägbara olika reaktioner, från allvarlighet till förakt till kärleksfull humor.
1981: Början på slutet
Den berömda Solidaritetsrörelsen började som en fackförening i varvsindustrin 1980 och utvecklades till en massiv fredlig protest mot kommunismen som slutligen bröt den sovjetiska kontrollen i Östeuropa. Den polska regeringen reagerade på de första arbetarnas strejker genom att införa krigslag i december 1981, förbjuda Solidaritetsrörelsen och strama åt kontrollerna, men både intern och internationell stöd för rörelsen växte tills de kommunistiska myndigheterna tvingades konfrontera kollapsen av sitt imperium. De första valen i den Tredje Polska republiken hölls 1989, vilket gjorde Lech Wałęsa, ledaren för Solidaritetsrörelsen, till dess första president.
1989: Tillbaka till ruta ett?
När Polen kom ut ur den kommunistiska eran och återgick till resten av Europa hade nationen genomgått ett millennium av förändringar i storlek, form, sammansättning och makt. Men oavsett spektrumet av segrar och nederlag som definierade nationen, dess karaktär, dess kultur och dess folk, slutade det mer eller mindre där det hade börjat – med ungefär samma gränser som det tidiga kungadömet, cirka nittio procent etniskt polskt och övervägande katolskt. Dock kommer inte avtrycken som lämnats av denna mångfacetterade historia någonsin att suddas ut. Den rika mångetniska kulturen som utvecklats under århundradena, blandningen av religioner, gränsförändringar som förde nyanser av östern i kontakt med västern, och de tragiska vågorna av invasioner som gav upphov till ögonblick av hjältemod och handlingar av otrolig tro har lämnat sitt outplånliga märke i monument, musik, konst, sedvänjor och kultur.
