Glida Över Polen
Det är med en förkärlek för ett par vingar som jag fann mig själv i Polens Tatraberg
Selen. Kontrollerad. Hjälm. Kontrollerad. Robust skor med snören knutna. Kontrollerad. Jättestor elektrisk motor. Kontrollerad. Paraglider? Bekräftande. Och med det var jag i affärerâ¦
Jag har ofta tänkt, om jag måste välja en superkraft vad det skulle vara. Visst, osynlighet skulle ha sina fördelar och vem skulle inte vilja kunna andas under vatten? Men när allt är sagt och gjort, skulle jag välja kraften att flyga - om bara för att sväva över alla frustrerade pendlare i Londons hektiska rusningstid. Något som skulle lämna mig inte bara otroligt självgod utan också låta mig komma till platser som väldigt få andra kan nåâ¦
För att se en stad, ett land, ett landskap eller ett hav från ovan är, enligt min ödmjuka åsikt, värt varje ansträngning man kan lägga på det. Oavsett om det handlar om att klättra 752 steg upp i ett klocktorn, hoppa in i en skakig helikopter över en ravin eller vandra 4 dagar uppför ett berg. Storslagna utsiktsplatser upptäcktes sällan högst upp i en hiss. Jag säger detta inte för att göra orätt mot de utsikterna där en hiss är avgörande (Empire State Building säger, med sina 102 våningarâ¦) utan helt enkelt för att påpeka den rena briljansen hos en utsikt som få andra har uthållit för att skaffa sig.
Det är med både denna längtan att fly massorna och benägenhet för ett par vingar som jag befann mig i Polens Tatraberg. Efter ungefär en timmes bilfärd visade sig vädret vara något blåsigare än i stadens centrum. Detta, antog jag naivt, var en välsignelse, faktiskt (som erfarna paraglidare kommer att bekräfta) starka vindar är inte glidarens bästa vän. Efter en spänd två timmars väntan (och lite läcker oscypki-ost från en lokal bergsförsäljare som bodde i en ganska rustik träkoja) såg förhållandena lovande ut. En halvtimme till och vi skulle ha varit för sent. Uthållighet, som ofta är fallet, lönar sig när man jagar den perfekta utsiktsplatsen⦠solnedgång inkluderad.
