Varför Kraków?
Under de tre veckor jag tillbringade här blev jag mer och mer övertygad om att jag borde flytta till Kraków.
“Så berätta för mig, Josh, varför Kraków?”
Om jag hade en potatis för varje gång en krakowian frågade mig ovanstående fråga skulle jag kunna ha öppnat en vodka-destilleri och dragit mig tillbaka på vinsterna för länge sedan. För den tillfälliga besökaren i denna vackra gamla stad måste det verka som en mycket konstig fråga, men om du väljer att bo här vill lokalbefolkningen veta varför.
Min första erfarenhet av Kraków var i december 2003, inbjuden av en polsk vän i London att tillbringa jul med hans familj. Detta var strax före Polens inträde i EU, med LOT och BA som de enda (dyrbara) flygalternativen. Så jag fick uppleva den 27 timmar långa bussresan från London till Kraków, som var normen vid den tiden för polacker som reste till och från Storbritannien. Höjdpunkten på resan var utan tvekan gränsen från Tyskland till Polen vid gryningen – sömnbrist och en stel nacke gjorde inget för att dämpa underverket av detta konstiga land med snöiga tallar och omöjliga vägskyltar, gränsvakterna väckte vaga minnen av kalla krigs spionhistorier. Delvis på grund av snön, men mer så på grund av de dåliga vägarna, kom vi inte fram till Kraków förrän klockan 10 den kvällen.
Som besökare var det en stor fördel att vara gäst hos en infödd, eftersom jag fick se de typiska turistattraktionerna på dagen medan kvällarna tillbringades hos vänner eller, oftare, i de barer som föredrogs av krakowianerna, som Pauza, Singer och den sent saknade Jemjola. Livet i London hade förlorat sin glans, och under de tre veckor jag tillbringade här blev jag mer och mer övertygad om att jag borde flytta till Kraków.
Två år senare, våren 2006, gjorde jag just det. Jag kom fortfarande ihåg hur man tog sig runt i Kazimierz och det Gamla stan, men till skillnad från mitt tidigare besök var solen ute i full kraft, Mark Square var kantad med uteserveringar och en kall öl var obligatorisk. Jag hade gett mig själv en preliminär tid på sex månader: tillräckligt, förhoppningsvis, för att få en riktig känsla för platsen och också avgöra om det var rätt för mig. Jag är musiker, och medan det verkar konstigt för många att jag skulle lämna en av världens största musikstäder för en som inte ens är den mest betydelsefulla i Polen, ansåg jag att jag bytte att vara en liten plankton i ett stort hav till att vara åtminstone en liten fisk i en medelstor sjö.
Det faktum att jag hade fått flera polska vänner i London – många av dem hade återvänt till Polen när det gick med i EU – gjorde det betydligt lättare att slå sig ner och undvika att bli en del av vad jag föreställde mig vara ett “expat ghetto”; även om det skulle ta längre tid än förväntat att börja hitta betald musikjobb. Innan min preliminära sexmånadersperiod hade gått ut visste jag att jag ville stanna här; inom ett år hade jag också fått vänner i expat-gemenskapen – inga av dem var de bittra gin-drickande union-jack-toting kolonialerna från min överaktiva fantasi – och hade spelat mitt första betalda gig.
Under mina första månader här, när jag hade stött på Frågan kanske för tionde gången under en tre-dagarsperiod, kom jag på att svara med det skrattretande svaret att jag alltid hade velat bo någonstans där ölen var dyr och kvinnorna fula (detta är naturligtvis uppenbarligen osant på båda punkterna). Otroligt nog tyckte en del polacker faktiskt att detta försök till ironi var roligt, och det var genom denna något klumpiga ansträngning som jag lärde mig att det ofta dystra utseendet hos många infödda döljer en humor som villigt omfamnar det absurda – Monty Pythons Flying Circus är kanske mer populärt i Polen än i sitt ursprungsland.
På en mer seriös anteckning kommer mycket av denna svarta humor från Polens oroliga historia och frekvent erfarenhet av förtryck och värre: mycket av det jag nu vet dök aldrig upp i den historia jag lärde mig i skolan i England. Och detta pekar kanske på en annan motivation för Frågan, och en som jag skulle föredra var osann: att det finns en underliggande pessimism och känsla av förestående tragedi i många polackers sinnen; att det har funnits falska gryningar tidigare; att något eller någon kommer att se till att förstöra allt; kort sagt att landet är en röra och alltid kommer att vara, och bara en dåre skulle välja att bo här.
Detta är nonsens. Även om minimala investeringar i infrastrukturen under 20talet århundradet betyder att det finns mycket att göra för att komma ikapp med länderna väster om Polen, har det ändå smidigt kommit in i 21st års europeiska liv, med växande självförtroende i sin roll och betydelse som ett av de större länderna i EU. Som det är, kan dagens Kraków erbjuda alla globaliserade varor som den moderna turisten kan vilja ha, samtidigt som den fortfarande behåller sin unika karaktär som Polens kulturella huvudstad.
Men för mig är svaret på Frågan enkelt. Kraków har alla fördelar av en modern europeisk stad kombinerat med en storlek som varken är för stor eller för liten. De centrala områdena kan enkelt tillryggaläggas till fots, och förutom kyrkor – av vilka det finns gott om – finns det få höga byggnader som stör stadsbilden. Jag har försökt motstå att nämna de stora mängderna av barer och klubbar, som sträcker sig från de charmigt anarkiska till de stiligt sofistikerade, men älskare av öl av god kvalitet bör notera att alla typer av små oberoende bryggerier finner populär uttryck i barer som House of Beer i Gamla stan och Omerta i Kazimierz.
När jag inte bidrar till expanderar små oberoende bryggerier gillar jag att gå och cykla. Stränderna vid floden Wisła är en favoritväg, oavsett om jag går västerut mot Benediktinska klostret i Tyniec, eller österut, passerar Flygmuseet på väg till Nowa Huta. Nowa Huta är värt att se inte bara för övningen i socialistisk realistisk stadsplanering av distriktet själv – tillsammans med den angränsande stålfabriken – utan också för de gamla byarna och parkerna på dess perferier, med historiska trähus och medeltida kloster. En annan är Podgorze, söder om floden, och bortom det några underbara kuperade okultiverade parker som går en ansenlig väg mot att gottgöra sin tidigare inkarnation som Plaszow koncentrationsläger.
Slutligen, här i Kraków kan jag försörja mig på och njuta av min musik – antingen genom att spela live med mitt band The Beertones, som uppträder regelbundet varje vecka i stadens centrum, eller i olika andra band. Jag driver också en liten studio, där jag spelar in mig själv och andra musiker, samt ett pågående samarbete med en lokal animatör som producerar ljudspår för hennes filmer (några av vilka har visats på animationsfestivaler i hela Europa). Varför Kraków? Jag tror att du borde ha svaret vid det här laget!
